Det finns en sak som jag är livrädd för när det kommer till min dotter. Jag kanske är räddare än många andra föräldrar för att jag har sett baksidan av det. Att vara driven av prestation. Min dotter simmar. Ja ni hör ju. Hon är 14 år och lägger ner nästan varje vaken timme i simhallen. Ja, när hon inte är i skolan eller sover då. Hon har drivet, hon vill prestera och hon vill utvecklas. Missförstå mig inte. Jag tycker det är så fantastiskt att hon hittat något hon brinner och jag tycker idrotten är den bästa fostran man kan få på många plan. Lägg där till alla timmarna fysisk aktivitet de får och den gemenskap klubbkänslan ger. Det är världsklass! Den vänner hon har i klubben är de finaste människorna man kan tänka sig, tränarna som jobbar med dem är fantastiska vuxna att ha i sitt liv och klubben hon simmar i är en klubb med fina värderingar som förespråkar idrott för alla. Jag är verkligen så mån om att hon ska idrotta för sin egen skull, för att utvecklas som människa men också, det viktigaste av allt, vara driven av glädje. Därför är jag också otroligt mån om att försöka (jag säger inte att jag på något sätt är perfekt) inte fokusera för mycket på hennes prestation när vi pratar om simningen. Likadant när det kommer till andra forum där prestationen blir central, tex skolan. Det är klart att hon ska få min bekräftelse när hon gör något bra. Det behöver alla. Men det enda jag önskar är att hon får utdelning för det slit hon lägger ner. I form av utveckling. För är det något jag lärt mig i livet så är det att slit lönar sig. Slit med sig själv, i arbetet, i plugget, i idrotten osv. Det handlar inte om att jämföra sig med någon annan, medaljer, kvaltider eller vad det nu kan vara. Det handlar om att ha en egen utveckling, att våga misslyckas och lära sig saker för resten av livet. Det finns också en sak som provocerar mig väldigt mycket. Alla föräldrar som hela tiden pepprar sina egna flöden på sociala medier med uppdateringar om sina barns prestationer. Gång på gång lägger de ut saker om vad deras barn klarat av eller presterat. Tider, medaljer, uttagningar fyller föräldrarnas uppdateringar och jag kan inte sluta tänka, vill vi uppfostra våra barn i att de definieras av det de gör? Att vi värderar dem utifrån vad de presterar? Jag om någon vet att inte våra liv definieras av sociala medier och att det inte är sanningen om våra liv. Livet är mer komplext än så. Men jag vet av erfarenhet, efter att ha slagit igenom internationellt som 14-åring att pressen utifrån kan vara svår att hantera och att definiera. Pressen på mig själv var så stor att jag hade nog med den. Mamma och pappa var min frizon där jag fick känna att det dög att bara vara Emma, inte simmaren Emma. Jag är så innerligt tacksam att sociala medier inte existerade då. Jag är inte perfekt. Jag har tagit snedsteg. Jag delade en artikel från en lokaltidning hon var med i efter att ha simmat bra. Eller hela klubben hade simmat bra. Tänker fortfarande på att det delvis gick över mina värderingar fast jag var väldigt stolt. Men jag försöker i alla fall tänka på det och reflektera hur det kan påverka henne även om jag är så stolt så jag spricker och vill skrika ut till hela världen. Men kan vi inte vara överens om att vi låter våra barns prestationer vara just deras. Vi kan glädjas med dem, vi kan peppa dem, vi kan vara stolta så vi spricker utan att dela med oss av det till resten av världen. Vi behöver väl inte göra det för att förverkliga oss själva? Eller?
